Svetskommissionen är en teknisk branschorganisation för fogande industri. Vi jobbar med standardisering, forskning och utbildning. Svetskommissionens viktigaste uppgift är att verka för våra medlemmars intressen.

"Roligt ska det vara"

Det finns ett Svetssverige långt bortom iso, diplom, IW och svetsprover. Platser där nedärvd kunskap, intresse, nyfikenhet, nöje och bondförnuft råder. Yngve och Anna har gjort precis den delen av svetsbranschen till sin.

Det är en ovanligt kall morgon när magasinet Svetsen svänger in på gårdsplanen i Sätuna i Ekerö kommun utanför för Stockholm. Här huserar Färentuna Smide. Det är inte mycket som skvallrar om att här har ett par tusen människor lärt sig svetsa. Gårdsplanen och byggnaderna påminner snarare om något som man annars bara ser i barnböckerna om gubben Pettson och katten Findus. Liknelsen ska under besöket visa sig vara passande.

Från ett utrymme hörs ljud av skrot som släpas och konkas. Det är Anna Tegelmark som röjer.

– Tänkte röja upp lite, det är så svårt att börja med nya projekt när det ligger grejer precis överallt, säger hon.

Grejer ja, hon har rätt, det är prylar verkligen överallt. Nostalgiker och verkstadsnördar får garanterad hjärtklappning av att stiga in här. Verkstaden är till bristningsgränsen fylld med projekt, ämnen och maskiner som speglar hela 1900-talet. Ja, antagligen går det att finna prylar från tidigare århundraden också.

Kursverksamhet och smide

Annas far, Yngve Nordmark, hummar och röjer i en annan del av verkstaden. Han har fått uppdraget att förse kommunen med ljusstakar i formen av Ekerö kommunvapen. Gjutningarna blir bra men bitarna behöver bli av med gjutskägget medelst slipning och putsning.

De driver verksamheten tillsammans. Yngves verkstad i Sätuna är välkänt namn bland Sveriges hobbysvetsare. Han var tidigare ordförande i Sveriges Konstsmidesförening och Yngves konstsmidesalster finns idag på Kungliga slottet i Stockholm och i flera kyrkor i Stockholmsområdet. Han har även smitt nyttodetaljer till Riddarholmskyrkan och reparerat gamla lås i hovstallet, Stockholm.

Deras svetskurser var i smältsvetsmetoderna, gassvetsning, metallbågsvetsning (MMA) och gasmetallbågsvetsning (mig/ mag) samt hårdlödning och gasskärning med både acetylen och gasol som bränngas. Det fanns även tig-svetsning och plasmaskärning för de som efterfrågade.

Bilbyggare, konstnärer, kontorsnissar och en del andra svetsintresserade har genom åren sökt sig hit och till Yngve och Annas kurser. Utbildningsverksamheten i forma av studiecirklar via Studiefrämjandet har dock i det närmaste stått still sedan pandemin slog till.

– Samtidigt, vi har aldrig haft så mycket att göra i verkstaden som under pandemin, säger Anna.

Unik verksamhet

Anledningen till en ökad efterfråga på deras tjänster är antagligen verkstadens unika kompetens. De svetsar, konstruerar, gjuter, uppfinner, hittar på och testar. För tillfället håller de, förutom att ordna kommunens gåvor, på med att gjuta upp unika dörrhandtag som inte längre finns på marknaden, skapa unika konstverk av konservburkar, gjuta en lucka i gjutjärn, fixa en tass till en unik gjutjärnskamin, och så vidare. Yngve visar stolt upp en hästavbildning som han gjutit i järn.

– Kolla vad fint det blir! Fast den här fick jag svetsa fast ena benet på, säger Yngve och visar.

Någon svets går inte att se.

Återvinning, gammalt blir nytt

Dörrhandtagen som de arbetar med har efter polering givit dem problem, Yngve är inte riktigt nöjd med kulören.

– När en kund kommer med ett avancerat jobb så gör vi alltid en provgjutning först. Då blandar vi smältan av provbitar vi har liggandes. Den slutgiltiga produkten görs sedan av det material som kunden önskar, säger Yngve.

För den ovane verkstadsbesökaren kan nog miljön i Sätuna kännas lite tveksam, likaså för den som är van vid en fullt utrustad modern verkstad. Samtidigt är det på många vis ett viktigt miljöarbete som pågår här. Inget går till spillo. Allt återvinns.

Yngve är till exempel numera pensionerad från sitt arbete som busschaufför. Mycket i verkstaden påminner om det tidigare arbetet. Gamla busskurer av stål har blivit en utbyggnad för ved och ett återkommande tema är bussarnas bromstrummor - men endast från Scania.

– Volvos trummor är så fula medan Scanias är rundade och har en väldigt vacker form, säger Yngve.

Av bromstrummor skapar de bland annat kaminer, smältugnar, konstverk och stabila bordsfundament. Var man än vilar blicken går trummorna att finna. Fast, "vila blicken", det gör man inte här. Överallt går det att finna manicker, prylar, kluriga lösningar, unika verktyg och svetsmaskiner av olika sorter och till olika ändamål.

Det behöver inte vara senaste modell

Yngve pekar och förklarar de olika svetsmaskinernas maskinernas ändamål och egenskaper.

– Den här använder jag bara till Mig-lödning i mässing, i den här är det rörtråd för svetsning utomhus, den här har argon, den här är förberedd för aluminium - och så vidare.

Ingen har display eller är uppkopplade till färdiga WPS:er för nedladdning från molnet?

– Hmm, nej. De maskinerna skulle nog inte trivas här, säger Yngve och skrattar till litet.

Smärglar, smidesstäd, smideshammare, rullvals, fräsar, induktionsvärmare, pelarborrar, svarvar, kantpress, bockmaskin, plåtsaxar, tumlare och en stor äjssa med mera samsas i utrymmena.

Allt från olika tidsåldrar och ofta mer eller mindre modifierade av Yngve.

Ässjan eldas med kol. Såklart så gör de egen kol. Yngve har uppfunnit ett sätt att kola trä i sin verkstadskamin. Genom ett sinnrikt system kan han sänka ner ett kärl med trä i kaminen och på två timmar har de kol till ässjan.

– De maskiner och verktyg som inte finns har vi uppfunnit, kolla in här den här är smart, säger Yngve och visar ett printat fäste för en lite pennlampa som går att sätta på handtaget till en MMA-stömkälla.

Ficklampan är fullt vridbar och ljuskäglans fokus går att justera. Genialt i sin enkelhet.

Geniala enkla lösningar är återkommande. I den gamla undervisningslokalen är svetsskärmarna gjorda av halva vattentankar som svetsats i en S-form.

– På så vis får vi in tio elever på vår lila yta, säger Yngve.

Far och dotter trivs ihop

När de fick frågan om de kunde vrida räcken av fyra rör byggde de en bänk och verktyg för just den uppgiften. När gjuteriet tog fart byggde de en egen smältugn av bromstrummor och en gammal oljebrännare. Den senaste versionen gjordes dessutom mobil. Mobilitet är förövrigt ett nödvändigt ont då verkstaden är liten. Svetsbord och maskiner är flyttbara och höj och sänkbara för att det gör jobbet lättare och mer effektivt:

– Och för att det är så kul att konstruera, säger Anna och får en menande blick av sin far.

Det är uppenbart att de trivs i varandras sällskap. När Yngve går igång och berättar för fort bromsar Anna honom varsamt. När Anna söker efter orden så fyller Yngve i. Lite kärleksfullt gnabb och en viss stolthet skiner ofta igenom. De delar uppenbart samma syn på att skapa i verkstaden. Och samma syn på att det mesta går att laga, fixa och återvinna. Ett exempel på det är den röda gjutsanden av betonitlera. En del av den förlorar sina egenskaper efter en gjutning men istället för att köpa ny sand löser Yngve och Anna det genom att blanda i matolja i sanden med hjälp av en blandningsmaskin som man vanligtvis ser i livsmedelsindustrin eller på bagerier. På så vis får de tillbaka sandens egenskaper.

Bränsletank blev del av smedjan

Gjuteriets varmaste del är gjord av en stor modifierad före detta bränsletank i järn som införlivats i byggnaden. På så vis blir det mer brandsäkert.

Yngve drar igång smältugnen och visar hur han byggt och konstruerat för att få det att fungera optimalt. Det är återvunna fläktar, regulatorer, och utsug. Han visar hur allt är inom räckhåll och hur han tar tillvara på det material som blir över eller som han säger "Hur vi gör när vi gör".

Fria från tillbud och olyckor

Få grejer i verkstaden är nya men allt fungerar och fyller sin uppgift. En av smältugnarna har nyligen pensionerats då Yngve ledsnade på att bråka med den.

– Vi har varit förskonade från olyckor. Det värsta som hänt är en explosion som jag orsakade när jag satte vinkelslipen i ett oljefat som jag fått. Jag glömde att kolla vad som varit i fatet, nu vet vi att det var sprit... Jag fick väl egentligen inga skador men håret och mustaschen blev svedda. Grannarna hörde explosionen och kom springande. Kapskivan hittade jag aldrig igen men det uppfläkta fatet tog jag vara på och använde till någon pryl, säger Yngve.

Rykte om deras färdigheter

Att ta vara på saker är de bra på. Allt från servetthållare från ruinerna efter en husbrand till en rejäl vevstaksdriven fjäderhammare från 1920 som de fann i en närbelägen verkstad.

– Material och prylar har vi ibland fått, folk vet att vi finns här och frågar om vi vill ha och vi håller ögonen öppna när vi är ute och åker, säger Yngve.

På samma vis får de kunder, reklam är inget de egentligen sysslat med.

– Jag tror att jag haft drygt ett par tusen kursdeltagare sedan 1975 varav de flesta har fått höra talas om oss via tidigare kursdeltagare och via Studiefrämjandet, säger Yngve.

När det var som mest intensivt hade de två tioveckorskurser per termin, tre timmar per träff. Ingen av dem tycks längta tillbaka till den tiden.

– Vi har nog bestämt oss för att bara ha mindre kursverksamhet på somrarna, säger Anna.

Arbete och nöje

Yngve visar upp en pärm med några projekt han varit inblandad i. Det är hundratals. Allt från vikingahjälmen i rondellen i Träkvista till ljuskronor och maskindelar. Lyckade projekt skapar nya.

– Folk pratar med varandra, säger Yngve.

– Vi har alla sorts kunder, säger Anna.

Hon berättar att de gjort saker som hamnat hos "grannen" dvs Hans Majestät Konungen men ibland är det förfrågningar från andra verkstäder som gått bet eller oftast från vanliga privatpersoner. Inte sällan i formen "kan ni laga?" eller "kan ni bygga ?"

Det är såklart tidskrävande och kostnaderna för till exempel gas och flaskornas hyra måste betalas. Men med gammal och därmed billig teknik kommer Yngve och Anna långt.

– Det vi inte på en gång säger att vi kan laga eller bygga det så brukar vi svara att "vi kan testa". Ofta så går det.

– Allt som en gång är gjutet går att gjuta igen, säger Yngve.

Men det måste kännas rätt. Eller som Yngve säger; "Roligt ska det vara".

Jens Nyström

Texten publicerades ursprungligen i vårt magasin Svetsen. Det går ut till medlemmar i Svetskommissionen och Svetstekniska föreningen samt till anmälda elever svetselever i årskurs två. Sedan en tid tillbaka går det även att skaffa en prenumeration. Läs mer och skaffa ditt exemplar på www.svetsen.se

PDF

Senast ändrad av: Jens Nyström

 


Bli medlem

Medlemskapet i Svetskommissionen säkrar dina möjligheter till ökad lönsamhet.

1. Kostnadsfri rådgivning
2. Information om standarder
3. Fogningstekniskt nätverk
4. Tidningen Svetsen

Kontakta oss

Besöksadress:
Grev Turegatan 12A
Visa på kartan ›

Postadress:
Grev Turegatan 12 A
114 46 Stockholm

Telefon, växel:
08-120 304 00

E-post:
info@svets.se

Svetskommissionen  Grev Turegatan 12 A, 114 46 Stockholm  Tel: 08-120 304 00  E-post: info@svets.se